Ska berätta en sak för er..

Det kan tänkas att jag är känslig
för allting, men så är det inte..
Det är faktiskt så att jag är rädd,
riktigt rädd.. Jag är så rädd att bli
lämnad ensam..

Förut kunde jag inte binda ett förhållande
för var rädd att inte vara tillräcklig,
och bli lämnad, ensam.
-Nu har jag och min pojkvän ett förhållande
på alldelses snart 1 år, och jag är jätte
rädd att bli lämnad!
Små tjafs eller annat får mig att
brista, falla i gråt.
Andra saker som han gör för mig som
får mig lycklig kan också få mig att brista,
för jag tänker ibland inte framåt utan tänker
bakåt... Att det kanske skulle vara sista vackra
stunden med honom! (hoppar ni förstår vad jag menar)
Men han är min och jag älskar honom! =)



När jag kollade på 16 and pregnant,
valde ett par att adoptera bort sin dotter,
pga att dem var för unga och inte kände
att dottern skulle få en bra uppväxt som hon
förtjänade.
Det var jobbigt för mig att se paret vara så
ledsna och så rädda att lämna bort sitt barn.
JAG, kan jag lova, släppte tårar för deras
sorg. Hemskt!

Ser ni jag blir ledsen för se någon annan
bli lämnad, tänker att det skulle vara jag...



Jag är så rädd att förlora mina bästa vänner..
Många av mina bästa vänner har 'lämnat mig',
varför? det vet jag inte...
Försöker än idag att hitta svaret varför det blev så..
Vad jag gjorde för fel? Men hittar inget...

Jag försökte även länge att få tillbaka mina vänner,
erbjöd dem flera gånger att fika på stan, ha mys kvällar,
och jaaa bara umgås. Jag försökte verkligen!

Hade inte Samuel funnits då allt detta hände,
hade jag inte klarat mig.. Han ställer alltid upp!♥


Tar tillbaka det där med att jag inte är känslig,
jag är känslig i vissa tillfällen men även stark.
Jag har gått igenom mycket och jag står fortfarande upp!

---